"Batman"

I april kommer en liten bebis hem till oss om allt går som det ska.
J har döpt h*n till Batman så länge och igår träffades vi för första gången.

Massor med känslor strömmar i kroppen.
Glädje, nervositet, stolthet men också en hel del sorg.
Man ska ju helst inte erkänna det har jag förstått.
Helst ska man enbart vandra på små rosa moln hela graviditeten.

Tyvärr så gör jag inte det. Inte enbart iaf.
Det går lite i vågor. Det kommer stunder när jag är så glad att jag nästan spricker men sen vänder det
igen.

Den största anledningen tror jag är att jag saknar mamma.
Något så sjukt mycket.
Visst vi har alltid stått varandra väldigt nära men det här handlar inte bara om det.
Det handlar om att nu om någon gång hade jag behövt min mamma.
Jag hade behövt få vara någons oroliga barn som ställer alla tusen fåniga, konstiga och självklara frågor.
Jag hade behövt min mammas stöd. Hennes kloka ord. Hennes lugn.
Men nu har jag inte det. Jag förväntas klara det här på egen hand (ja eller tillsammans med J så klart),  och det är både skrämmande och otroligt ledsamt.
Jag kan nog tom erkänna att jag på ett sätt känner mig ganska ensam.

Och självfallet så räknar jag med att få goda råd och tips från höger och vänster. Vissa kommer att uppskattas samtidigt som vissa andra kommer att läggas åt sidan.
MEN, det kommer fortfarande inte att vara goda råd från min mamma. Det kommer inte att vara hennes tips och råd som jag på något sätt tar till mig och för vidare.

Jag vet att det kommer att vända.
Att glädjen snart blir den större faktorn. Men just nu är det inte riktigt så.

Jag tycker om dig väldigt mycket Batman. Vi kommer att greja det här tillsammans!